En gnus dagbok

…och så gick solen upp över novemberLund.

Fältbiolog!? Du är en riktig kompis du ankan. Vilken trevlig dag det här verkar bli.

När du lider av passion, svider av frustration,
tar till fysisk aktion för att återvinna framtidstron
då skriver jag.

Orden blir ammunitionen i demonstrationen
mot verkligheten.

Jag formar visioner av abstraktioner
skrivandet är min komposition,
min frizon där jag är huvudperson.

Tolkien-nörd som jag är visste jag redan tidigare att Alan Lee inspirerades av Mont saint Michel när han gjorde sina skisser till Minas Tirith. Bildexempel följer här:

Likheterna finns där, men är inte lika slående som de jag upptäckte idag när jag kollade på Tim Burtons version av ”A Christmas Carol”. Jag märkte då att nissarna på Disney också är lite betuttade i denna nordfranska arkitektoriskt intressanta och ovanliga medeltidsstad. Kolla in likheterna mellan Mont Saint Michel och deras nya Disneyslott:

1. Djur på tre bokstäver. Främst gnu, älg och get.

2. Kivikåsmust, clementiner och after eight.

3. Myskänslan som infinner sig för att det snart är advent och födelsedag.

4. Att hemtentan är intressant och genomförbar.

5. Bo Kaspers på KB på lördag.

6. Vem vet mest.

7. Loggan till maglehem 010. Söt, ren och ny.

1. Industrialisering, globalisering, massmedial revolution. Vi har blivit som maskiner, t.o.m. våra känslor beskrivs som maskinella. Vi måste dra i handbromsen, stänger av, run out of gas och jag vet inte vad.

2.  När jag inte kan somna lämnar jag ibland datorn i viloläge. På så sätt finns det förutom jag en liten blå ljuspunkt i rummet och jag känner mig mindre ensam. Delvis ett resultat av punkt 1?

3. Lidandet som social positionering inom subkulturer. Tänk nissar du träffade på C4.

4. Dagens perversa världsekonomi där toppen och bottnen växer längre och längre från varandra.

5. Paradise hotel. Mammas pojkar. Bonde söker fru. Jag följer.

6. Vellinge. Fortfarande.

7. Vuxenlivet smyger sig på.

Min fantastiska granne Michelle är tillbaka efter sin Rysslandsresa och det är så skönt. De senaste veckorna har emellanåt varit lite väl grabbiga här i korridoren, tråkigt men sant. Speciellt tråkigt med tanke på att jag försöker undvika att se sådana hämmande mönster.

Lördagen innebar pringlesförfest hos en mysig kursare och balkankväll på mejeriet. Allt som allt en mycket angenäm afton.
Något mindre angenämt är att jag har sjudundrans mycket att göra. Rationaliteten och disciplinen har varit som bortblåst de senaste veckorna och detta har resulterat i att jag nu sitter och har 200sidor att läsa och skriva hemtenta på. Tills imorgon.

I övrigt är livet blomstrande vackert och jag är lycklig som en gnu. Om de nu är så värst lyckliga. Antagligen lever de mer eller mindre i ovisshet om sin egen lycka, det är väl mest vi människor som hela tiden ska försöka klassificera vårt sinnestillstånd.

Jag ville andas i det tomrum som blev över och förberedde mig på ensamhet. Nu andas jag tillsammans med någon annan, ändå i tomrummet, och det är inte bara bättre. Det är nära självklart.

Den kommande månaden innefattar i min värld namn som Bo Kaspers Orkester, Emil Jensen, Warm Heart of Africa och Sofia Karlsson (jul i folkton) och sen blir det jul. Underbara tider!

Ännu en natt i lampans dimmiga sken.
Med timmarna hängandes ovanför.
Med tung kurslitteratur och nervositet.
Med fjärilslätta, surrande tankar.

Men jag klarade det och resultatet var över förväntan. Examinationen av rekonstruktionsarbetet flöt på bra och vi fick bara lovord. Handledarens kommentarer var genomsyrade av engagemang och stolthet. Det kändes så bra att alla blev intresserade av det livsöde vi valt. Det är ju det man vill. Beröra genom sitt berättande.
Ytterst nöjda firade vi med lunchsamtal i köket på Villa Blix & traditionsenlig choklad på Wrangel. Tok- och töntstolta. Nu är det dags att lämna detta bakom sig och ta itu med nästa arbete som ska lämnas in redan om en vecka.

Längtar efter Mims, Kasslern, brösarpsgrisen & dans som på den gamla goda tiden (som dyker upp då och då). Kom att tänka på det just nu för från spotify hörs det:

”Idag är det den 13 mars och vi har just skrivit en ny låt. Det tog 3 minuter. Nu är den klar. Å det här är häcken (eller vad säger de?) och ta emot.
- Ser du stjärnan på himlen där?…”

Känns det igen?

Det fortaste året någonsin, samtidigt kanske det mest händelserika och betydelsefulla.
Ibland har det gjort ofantligt ont, varit ogreppbart och inte känts konstant. Andra stunder har det känts rätt.

Somnade imorse. Efter att grannarna satt sig i bilen och kört till jobbet.
Var hemifrån en stund och omfamnade sedan sängen igen, ända till fyra. Omvänd dygnsrytm, hej!

Nu pluggas det intensivt, har en examination imorgon som jag fått för mig var först på torsdag…

Snart är det december och det gillas skarpt. Hoppas vi ses då.

…som farbror Nilsson i Madicken skulle säga.
Även om de sista löven singlar ner från novemberträden. Även om framtiden är ytterst oviss och skrämmande och närsomhelst kan vända sig mot mig. Även om fina vänner är alltför långt borta för att få dela glädjen. Även om känner jag livet i mig. Känner det bubbla, sjuda, kittla, sträcka ut sig  på samma sätt som man gör på morgonen av en efterlängtad dag. Kom dela mina leenden!

Sitter och tänker igenom veckan, som man så ofta gör en söndagkväll, och konstaterar att den nog bara bestod av en massa plus. Kort sammanfattning:

• Jag fick en dator och därmed även internet och spotify.
• Megaarbetet lämnades in.
• Flera mysiga middagar med gamla goda vänner har hunnits med. Lite väl läskigt vuxet kanske, men ändå.
• Har hunnit med både ”plötsligt igen” och Salem al Fakir på mejeriet.
• Rummet tog ännu ett steg närmre att få kallas ett hem.
• Den där lugna, varma julkänslan har infunnit sig. (Ja, jag vet det är bara november men ändå…)

Tittade igenom gamla foton och blev sådär nostalgisk igen. Just idag mest av kära Montpellier. Ibland saknar man det massvis…

Kvällens tre musiktips:

* www.myspace.com/tobiasthemuffledband (där jag sjunger på andra låten. lyssna lyssna!)
* Marina Mårtenssons debutskiva
* San Diego Serenade

Vi jammade i ett rökigt korridorsrum tills natten var alldeles för sent liden. Det var najs. Det var tider det. Det var en onsdag tror jag.

Dagarna flöt på i etnologiuppgiftens tecken med allt från billig varm choklad till vandringar i höstiga parker till grävande i otaliga arkiv till idétorka vid datorn.

Och så var det fredag. Jag sprang helt oförberett på en kusin i Lund. En kusin till mig alltså. En som inte bor där. 
Någon okändis friade till en annan okändis (som tack och lov var hans sambo) i direktsändning.
Elin vinkade av mig, även om det borde jag som vinkade av henne och även om det borde varit först några dagar senare.

Lördagen smög sig på och jag och Maria kämpade på Tobbes rum. Det som började som nervösa harklingar blev så smånigom stämningsfulla melodier. Sen ville Ondskan bli sedd och jag gav efter. Nu kommer familjen med finkusiner på middag och ljus ska tändas.

Tjingeling!