Vi jammade i ett rökigt korridorsrum tills natten var alldeles för sent liden. Det var najs. Det var tider det. Det var en onsdag tror jag.

Dagarna flöt på i etnologiuppgiftens tecken med allt från billig varm choklad till vandringar i höstiga parker till grävande i otaliga arkiv till idétorka vid datorn.

Och så var det fredag. Jag sprang helt oförberett på en kusin i Lund. En kusin till mig alltså. En som inte bor där. 
Någon okändis friade till en annan okändis (som tack och lov var hans sambo) i direktsändning.
Elin vinkade av mig, även om det borde jag som vinkade av henne och även om det borde varit först några dagar senare.

Lördagen smög sig på och jag och Maria kämpade på Tobbes rum. Det som började som nervösa harklingar blev så smånigom stämningsfulla melodier. Sen ville Ondskan bli sedd och jag gav efter. Nu kommer familjen med finkusiner på middag och ljus ska tändas.

Tjingeling!

Bo Kaspers är fortfarande lika bra. Märker att de ofta figurerar i mina inlägg.
Egentligen borde jag idag istället skriva om Muse eftersom jag och sis kollade på dem i köpenhamn för någon dag sen. De var, som väntat, supermegasvinbra. Så, nu lämnar vi det.

Annat som hänt sedan sist:
* Jag kom helt otippat femma (av 12) i en slampoetry-tävling
* Har varit så pank jag nästan började gråta av lycka när csn-pengarna trillade in på kontot
* Garderoben har utökats med en konstig fantomenliknande kroppsstrumpa i färgerna grått och svart
* Jag har lärt mig prata flytande danska (tyvärr håller ingen med mig)
* Äntligen har det ur alla trevliga människor i klassen utkristalliserat sig en som jag kan kalla min vän.
* Korridorskillarna börjar förstå att allt är i sin ordning när jag dansar av lycka, får konstiga ryck eller har såpbubbleabstinens.
* Jag har saknat, älskat, tänkt, lidit och njutit.
* Jag har tillbringat otaliga timmar på olika arkiv för att leta reda på infrmation om min rekonstruktionsnisse. Anders Mårtensson Lilja heter han.
* Idag stannades jag & Claire av en gammal vitskäggig gubbe utan tänder (som såg ut som något mittemellan en småländsk tiggare i en Astrid Lindgren-film och en grekisk filosof) och blev utfrågade om allt från medicinska fakulteten till ryttarlag till pojkvänner.
* Jag har börjat kalla Lund för ”hemma”.

Efter morgonens besök på Arkivcentrum Syd (där jag tafsade på gamla kyrkböcker) ringde Mimmi. Hon åt bearnaisesås. Det gjorde mig glad. Att hon ringde alltså. Ja, bearnaisesåsen också för den delen. Plötsligt såg jag mitt bag-in-box-vin längst ned i bokhyllan och blev galet sugen. Kl 12. Vet inte om det beror på samtalet, såsen eller kyrkböckerna.

Sedan dess har jag gått och snyggat mig i mina nya klänningar som jag köpte på rean igår.

Hann också med ett snabbt besök på folklivsarkivet och arkivet för skånsk musiksamling. Min idé till klassens rekonstruktionsuppgift är nämligen att undersöka en spelman som levde i slutet av 1800-talet. Men inte vilken spelman som helst, nejnej, utan Per Spelman som bodde i Blåherremölla. Per Spelman vars namn står inristat över vår husdörr.
Patrik på arkivet hade snokat lite i detta och hittat en Per som kan vara den jag söker. Jag ska hem nu och gräva lite mer i saken…

Livet är överhuvudtaget vackert idag. Mimmi, arkiven, nya kläder, etnologisstudentlivet… Bara mitt paraply som fattas. Det är ett gammaldags beigerosa Lisbeth Dahl-paraply med små prickar och en rosett. När jag fäller upp det förvandlas den gråa staden utanför till romantiskt skimrande i pastell och blommande trädgårdar och jag drömmer mig bort. Kanske till Frankrike.

Hejdå bloggen, hejdå Wrangelbiblioteket.

Nu är hösten här och världen har blivit ännu vackrare.

Vi etnologistudenter har världens roligaste uppgift just nu. Vi ska rekonstruera ett livsöde i slutet av 1800-talet. Till vår hjälp har vi i princip alla, annars slutna, arkiv som finns att tillgå. Igår var vi på folklivsarkivet och arkivet för skånsk musik. Idag besökte vi Lunds dialekt- och ortnamnsarkiv, och imorgon bär det av till Arkivcentrum Syd där alla skånska kyrkböcker, sjukhus- och fängelsearkiv finns bevarade. Jag fullkomligt frossar!

Igår fick jag reda på vem jag var och vad jag kan. Det kändes upplivande och omskakande. Det var inte riktigt vad jag trott. (Nej, jag var inte hos en spåtant utan hos en studievägledare.) Som resultat av detta skrev jag ut alla blogginlägg, köpte en stor gammalrosa bok där jag klistrade in alla, fyllde tomrummen med privata tankar och bilder. Jag tror det blev en dagbok. I extremt stort format. Jag är nog en exhibitionist. Även om det bara är jag som kommer läsa de texterna. Konstigt. Jaget på pappret är min bästa vän, mitt bästa jag. Är det så för er också?

Igårkväll var så bra att jag inte kan beskriva det med ord. Men jag gör ett tafatt, kort försök ändå.

Vi stod lååångt fram i kön och LÄNGST fram under hela föreställningen. Annika Lantz var värd, pang prego, hej domstol, anders & måns, Tingsek och många fler stod på scen.

Niklas pratade med annika Lantz och jag med Anders Johansson. Båda fick autografer. (Jag fick även ett gravkors öven Nöken. så sorgligt att han är död)

Sen pratade vi lite med Jesper Rönndahl och försökte ragga honom till maglehem nästa år.

Sist, men absolut inte minst, köpte jag Tingseks skiva och då börjaed han prata med mig. Gav mig komplimanger, diskuterade musik och sa att han var väldigt intresserad av vår festival och nog dyker upp nästa år.

Chikitikaowow

Herregnu vad allt går mycket lättare om man går upp före klockan 12.

Nu är hon ett och jag har redan räddat upp allt som låg och gnagde och skavde. Städning, skola, jobb,räkningar, allt.

Man kanske borde göra det oftare?

Men så är det ju den där djävulen i örat….

Jag fick ändå en tidning med mig hem

Jag har märkt hur bra hon är nu. Veronica.

VM1:

Ingenting, ingenting i min kalender idag/ Inga vänner kvar
26/ bor i andra hand och har inget kul/ borde ta mig ut
Stackars mig/ ingen bryr sig om lilla jag
Jag vill höra någon säga mig/Att imorgon blir en bättre dag

Som i en gammal sång/ som spelar på min grammofon
Vill höra samma sång/Där allt blir bra imorgon

Lördagkväll sitter ensam på en öde perrong/Nynnar samma sång
Minus sju /Röker fyra cigaretter i rad/ inget gör mig glad
Stackars mig/ för ingen bryr sig om lilla jag
Orkar inte längre vänta på/ Att imorgon blir en bättre dag

VM2:

Ingen kan se dig
Ingen vill fråga dig om hjälp här i staden
Alla ska bli nåt
Ingen är ingen speciell här i staden
Ingen bryr sig
Ingen hör dig eller ser här i staden
Husen skymmer
Inga blommor växer mer här i staden

För i staden växer inga blommor

Igår var det middag med vänner i Emanuels & Annas lägenhet. Vi åt sushi. Det kändes ovanligt vuxet. Kanske inte just sushin men umgänget och umgängesformen.

Idag gör jag i princip ingenting mer än att socialisera med korridorskillarna och planera storbak. Det är ju trots allt vecka 40. Och den siste september. Och imorgon den första oktober. Och snart kanelbullens dag. Med andra ord mycket att fira.

Imorgon blir det Babel med bl.a. Niklas. Gissa varför!? Joooo, för att Anders&Måns, Jesper Rönndahl, Tingsek mfl ska sända live därifrån och det är graaaatis. Klå den du.

Fredag blir det nog soulklassiker på Foxen och vita sammetsbyxor hela kvällen. Låter bra, eller hur?

Detta skrivs från Wrangelbiblioteket. Har fortfarande inte internet på rummet och det är mer än störigt.

Vågor

Jag följer er
var sjunde blir min lågpunkt
De andra växande av underströmmar
i lugnet

Skummande, bullrande
avgrundsjur
höljda i skönaste silke

Grådisig horisont
Bruset tilltar

Mötet

I varje möte skapas
friktion
återfödande

I varje uppöppnande, delande ögonblick
finner man outforskade spår
varsamt upplindade
av en annan stjärna
i samma tecken

I vårt möte
vaknar de spår jag lagt att vila
öppnas samtidigt nya, väldoftande
finner jag det blomstrande jaget

Onårbart

När ensamheten
framhävs av tvåsamheten
och det ur vänskapen växer en tomhet
en längtan
för stark att stilla

Är det då en produkt av
olika drömmar
eller av olika ramar?
Är det rotat i frukten
eller i trädet?

Den platsen

Den platsen
där ljuva toner evigt spela
med oss som enda åhörare
en sensommarkväll

Den platsen
Du, jag, alltet
Sammanvävda vägar
som i tystnad svor att följas åt
till ett aldrig existerande slut

Den platsen
blir min död

Den platsen
Den drömmen

Skuggor

Inga ord
skadar mig
Inga ord,
ingen blick

Inga ord
förföljer mig längs de upplysta gatorna,
håller mig vaken om natten

Ingen blick
får mig att sakna
att leta igenom gamla dagboksanteckningar efter svar

Inga ord, ingen blick, ingenting
det är var jag har
Ge mig tillbaka
min helhet

Idag kl 07.15 var jag på magnetröntgen och kände mig som 7 år.
Började skratta direkt när jag kom in i rummet.  Röntningsmoxelijongen var en sån de skämtar om i ett Anders&Måns-avsnitt. Att ligga blixtstilla i 15minuter var plötsligt en omöjlig uppgift och allt var bubblande rosa och samtidigt pinsamt.¨

Till saken hör ju att jag är sjuk och för tillfället lider av sömnbrist. Sover ca 2h/natt. Resten är dunkdunk i min kammare, ticktack i mitt urverk och inåtkrypande väggar i ett krympande rum. En enda röra av sjukdomräkningarjobbinlämningsarbetenframtidsplaneringochensamhet.

Ett skratt var verkligen efterlängtat.

Idag reafyndade jag 3 efterlängtade skivor också. Och skrev en låt på tåget. Rakt från huvudet till noter, stämmor och harmonier. Provade när jag kom fram och det lät som jag tänkt mig. Äntligen har kreativiten kommit tillbaka till mig! Antagligen samlar jag ihop massvis av energi till allt jag borde göra och använder den till roligare saker. Mums för denna förmiddagen. Mums också för 1 oktober (då jag ska se Anders&måns, jesper rönndahl mfl) och 26 oktober (då jag & sys ska se Muse).

Kräm på er alla, vilka ni än är. Ni är otroligt saknade just nu.